Innovation formad av produkter – från Sony och BlackBerry till Intunio

När produkterna faktiskt var olika

Mina tidiga år som designer på Sony Ericsson sammanföll med en period då mobiltelefonen utvecklades i snabb takt. Kameror, musikspelare, videosamtal, sensorer och uppkoppling blev successivt en del av telefonen, och samspelet mellan hårdvara och mjukvara öppnade ett stort utrymme för innovation.

Feature phones utvecklades i många olika riktningar. Det fanns tydliga försök att skapa olika typer av produkter för olika behov: musiktelefoner, kameratelefoner, affärstelefoner och enklare modeller för andra målgrupper. Formfaktorer som stick, clamshells, swivel-lösningar och mer experimentella konstruktioner testades parallellt.

Den variationen påverkade hur man arbetade. När produkterna var tydligt olika och konkurrerade med olika egenskaper, uppmuntrades ett innovativt arbetssätt. Nya idéer kring interaktion, funktion och helhet hade utrymme att prövas, och innovation belönades när den bidrog till en tydligare position eller bättre användarupplevelse.

Forskning, touch och innovation före sin tid

Under min tid på Sony fick jag möjlighet att arbeta vid Sony Computer Science Laboratories i Tokyo, där jag hade förmånen att arbeta direkt för Jun Rekimoto. Jag hade följt hans arbete inom HCI redan under studietiden, och hans förmåga att tänka bortom tekniska begränsningar gjorde stort intryck på mig.

I labbet arbetade vi med framtida interaktionslösningar, bland annat kring en idé som då kallades PreSense. Det var en tryckkänslig touch-teknik som kunde känna av nivåer av tryck och kombinera detta med haptisk feedback. Jag arbetade med att anpassa tekniken för tänkbara framtida Sony-telefoner och utforska vilka nya typer av interaktion den skulle kunna möjliggöra.

Det frigjorde många intressanta möjligheter, men visade också tydligt var gränsen gick mellan idé och innovation. Tekniken var lovande, men ännu inte mogen för massproduktion eller de krav på hållbarhet och tillförlitlighet som kommersiella produkter kräver.

Några år senare blev liknande principer verklighet när Apple introducerade Force Touch i sina produkter. Inte för att idén var ny, utan för att tekniken, tillverkningsprocesserna och ekosystemet då var redo.

Den erfarenheten har påverkat mitt sätt att se på innovation. Nya idéer är ofta startpunkten, men blir verklig innovation först när de kan integreras i ett sammanhang där teknik, användbarhet och långsiktig hållbarhet samverkar. När det sker kan idéer ta steget från att visa vad som är möjligt till att faktiskt förbättra hur produkter används.

Smartphone-revolutionen och innovationens tempo

När iPhone lanserades förändrades inte bara marknaden, utan hela synen på vad som ansågs vara bra användbarhet. Touch blev centralt, och förväntningarna på hur direkt, följsam och intuitiv en produkt skulle kännas skiftade på mycket kort tid.

iPhone introducerade flera nya interaktionsparadigm som snabbt blev självklara för användare: flick scroll, pinch to zoom och ett helt nytt sätt att navigera genom innehåll med fingrarna snarare än med knappar. Det kickstartade en intensiv våg av innovation kring touch och interaktion, både hos etablerade bolag och nya aktörer.

Under den perioden arbetade jag på Sony Mobile med UX-strategi och konceptutveckling för företagets tidiga Android-telefoner. Det fanns en stark känsla av att vi stod inför en ny era av gränssnittsinnovation. Att nya gester, nya mönster och nya sätt att interagera skulle fortsätta utvecklas i snabb takt.

Sett i efterhand blev det bara delvis sant. Förvånansvärt få nya grundläggande interaktionsmönster har tillkommit sedan den första iPhonen. Några få, som swipe to unlock och senare swipe to multitask, har etablerats. Men det mesta av det vi fortfarande använder bygger på samma grundläggande paradigm som introducerades då.

Det blev en tidig påminnelse om hur innovation ofta fungerar: stora språng är ovanliga, men när de sker sätter de mönster som består länge.

Effektivitet som innovation på BlackBerry

På BlackBerry arbetade vi med UX på plattformsnivå, med ett tydligt fokus på kommunikation, effektivitet och tempo. Innovationen låg sällan i det visuella uttrycket, utan i hur snabbt och smidigt användaren kunde utföra sina uppgifter.

Gester och genvägar användes för att minska friktion och kognitiv belastning. Många lösningar byggde vidare på tänk från knapptelefoner, men anpassades till touch. Kommunikation som sms, BBM och e-post stod i centrum, liksom möjligheten att snabbt växla mellan appar och uppgifter utan att tappa sammanhang.

Ett konkret exempel är gesten att dra upp och hålla för att gå in i multitasking mellan appar. Den typen av lösning var inte tänkt att upplevas som en ny funktion, utan som ett snabbare och mer naturligt sätt att arbeta. På samma sätt gjorde en rörelse underifrån det möjligt att direkt nå kommunikationshubben där all kommunikation samlades.

Det var innovation som inte var tänkt att märkas. Målet var att lösningarna skulle kännas självklara när man använde dem, inte att de skulle kräva uppmärksamhet.

I den miljön arbetade vi också systematiskt med innovation genom patent, som ett strategiskt sätt att bygga en stark portfölj gentemot konkurrenter och skapa utrymme för långsiktigt produktarbete.

Innovation som ansvar, inte som uttryck

Efter att ha arbetat i snabbrörliga produktmiljöer blev en sak tydlig: innovation har inget egenvärde. Den är bara meningsfull när den förbättrar hur produkter faktiskt används, över tid.

Idéer som inte löser verkliga problem försvinner snabbt. De som gör det blir mönster, och så småningom standard. Det gäller oavsett om man arbetar med konsumentprodukter, appar eller professionella verktyg.

När vi startade Intunio tog vi med oss det här produktperspektivet in i nya sammanhang. Idag arbetar vi med allt från digitala produkter och appar till tekniska plattformar och system som används i professionella miljöer, ofta i nära koppling till hårdvara och fysiska produkter. Oavsett sammanhang finns gemensamma krav: lösningarna ska fungera i vardagen, gå att vidareutveckla över tid och skapa förtroende hos dem som använder dem.

I den typen av arbete ser innovation ofta annorlunda ut. Igenkännbara gränssnitt skapar trygghet och effektivitet. Innovation gör i stället störst nytta i produkten som helhet: i funktionalitet, arkitektur, dataflöden och i hur system stödjer verkliga arbetssätt över tid.

Min erfarenhet har gjort mig övertygad om att den mest ansvarsfulla innovationen ofta är återhållsam. Att välja välkända mönster i gränssnittet skapar utrymme att förändra det som verkligen gör skillnad.

Det handlar inte om att undvika förändring, utan om att välja den med omsorg. Att bygga produkter som håller över tid, som går att vidareutveckla och som användare kan lita på, kräver ofta färre synliga nyheter men mer eftertanke.